Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1852, sida 1

hand, och denne besvarade detta vänskapsbevis mec värma och deltagande. — Jag visste väl jag, ropade han, att signor Eriecic skulle återgifva er friheten. — Nu, sade Ericcio, måste ni släppa in mig till er andre fånge. Bramante ropade på Morazzi, hvilken genast inställde sig, når han fick veta att det var Ericcios befallping. Då denne ingått i hertiginnans fångelse, nårmade sig Bramante till sin skyddling, slog honom på axlarna, hvilket hos honom gållde såsom ett stort bevis på tillgifvenhet, och sade: — För tusan! Antingen måtte du bafva stor lycka med dig, eller också en vältalig tunga, måster fåra. herde, ty ännu för en qvarts timme sedan skulle jag icke gifva sex caroliner för ditt skinn, och nu år du redan utan all fara! Hvad har du då sagt signor Ericcio till ditt råttfårdigande. Jag? ingenting alls. . — Det var besynnerligt! Nå, hvad tänker du nu gö: ra, når du år fri? a Jag ämnar så fori som möjligt återvånda till mina berg, ty der slår ett bjerta, som min frånvaro uppfyller med oro och bekymmer, och som räknar minuterna ända till min ankomst. — Aha! jag förstår, sade kaptenen leende, och hade verkligen bort kunna tånka mig det genast, eftersom du år en så rask och bra gosse. Men i sjelfva verket gör det mig ondt, att du så snart lemnar Milano. Vi hafva knappt varit bekanta en timme och likvål har jag sett dig så nåra galgen, att jag kånner den största vånskap för dig och har svårt vånja mig vid den tanken, att jag aldrig mer skall få återse dig. (Forts, ) U—-anBBBn RAKT ATLANTEN