Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1852, sida 1

— —p———— ——— — ——————— tillbringa hela sitt lif så obemärkt som hon hittills lefvat. Francesco syntes vara intagen af en håftig rörelse, hans Ögon sästade sig på Ericcio och mötte hendsekreterarens genomtrångande blickar, hvilka tycktes låsa i bans bjertas innersta djup. — Michaela år vacker, inte sannt? frågade Ericcio. — Vacker som en engel, svarade herden hånryckt. — Och ni älskar henn:? — Uvem har sagt er det? — Hon ålskar er tillbaka, det tviflar jag icke på, tillade handsekreteraren, i det han noga observerade Francesco, Den Unga mannen svarade icke, men en kånsla af lycka Strålade på hans panna. — Välan, sade Ericcio ester några bsoubmore tystnad, hvarunder Francesco stod liksom på nålar, älska henne utan fruktan, ty ingenting hindrar henne att blifva er hustru. — Hvad! ropade den unga mannen med en af inre rörelse darrande stämma, hennes familj — — — Hennes familj år dels dåd, dels har den skingrat sig, ty intet spår finnes qvar efter den i Italien. — Min Gud, min Gud, jag tackar dig! ropade Francesco bänryckt. — Tack äfven ni, signor, och himlen vedergålle er den lycka, som ni i dag beredt mig! kriccio öppnade fångelsedörren och blickade efter Bramante, som några steg derifrån afvaktat resultatet af samtalet. — Kapten Bramante, sade han till honom, ni kan låta den unga mannen gå. Hvad han gjort, år, som ni ganska riktigt anmärkt, blott en obetydlighet, hans förklaringar hafva öfvertygat mig derom. Han år fri. Francesco skyndade till Bramante för att trycka hans