Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1852, sida 1

het, men han var redan borta och fångelsedörren åter stängd. Då Bramante lemnade den unga herden, hörde han från ena yttersta åndan af galleriet, der hans soldater befunno sig, ett till hålften undertryckt skratt. Han gick dit för att göra slut på den opassande munterheten, som möjligtvis kunde höras af hertiginnan Beatrix, hvilken deri skulle kunnat förmoda afsigten att håna henne i hennes olycka. Då han kom fram, såg han, att den person som till denna grad väckt hans soldaters löje, var ett barn af omkring 10 eller 12 års ålder, och hvars drag i skönhet liknade en engels samt blixtrade af snillrik skarpsinnighet. — Hvem år denna gosse? frågade Bramante soldaterna. — Hvad, kapten, kånner ni icke den vackra Åscanio, Albinis son? — Ah! det år Ascanio — han år, som man säger, förståndig och qvick som en liten djefvul. — Såg snarare, som tio stora djeflar; han har nyss beråttat oss ett strek, som han spelat sina föräldrar. Man kunde skratta till döds deråt. — Verkligen! Nå vålan, så berätta då vidare, min gosse, jag vill gerna höra om du är så qvick som folk säger. Beråätta oss en