kåttegångsoch Polissaker. Sistliane Måndag på morgonen erhöll skomakaremästaren Dahlström besök af en person, som under namnet Welander beställde sig et: par skor och derjemte uppgaf sig vara emigrant, färdig att oförtöfvadt anträda resan till Amerika, hvarföre ban skyndsamt ville hafva arbetet verkställdt; men då Dahlström förklarade sig icke så hastigt kunna villfara Welanders önskan, beslöt denne, att i stället för de beställda skorna köpa redan färdiggjorda stöflor. Dahlström tog då fram åtskilliga par, som af Welander passades och sedan han slutligen utvalt ett par samt öfverenskommit om priset för dem, erbjöd han Dahlström liqvid i silfver — likväl icke myntadt — utan klippta och utplattade stycken af skedar, hvarå namn-och kontroll-stämplarne voro bortfllade. Till en början visade sig Dahlström obenägen att mottaga liqviden i erbjuden form samt anmärkte derjemte, att då silfret icke var försedt med kontrollstämpel, det ju möjligen kunde vara annan sämre metall, hvilken anmärkning Welander bemötte dermed, att det vore Norskt silfver och derföre saknad? den vanliga kontrollstämpeln. Emellertid styrktes Dablström alltmer i sin öfvertygelse, att silfverstyckena icke vore på ärligt sätt åtkomne, hvarföre han beslöt att emottaga och sända dem till juveleraren Lyon, hvars mening Dahlström ville inhämta. Han skickade derföre sin piga till Leyon med silfverstyckena jemte uppdrag att inhämta dennes tankar om åtkomsten och, i händelse om silfret vore stulet, om Lyon möjligen uti det kunde igenkänna något af sitt arbete. Welander, utan att ha åhört detta uppdrag, förstod likväl att Dahlström sändt silfret till någon guldsmed, och kunde i följd deraf lätt gissa sig till meningen dermed, hvadan ban beslöt, att icke afvakta dennes utlåtande. Han fann derföre genast en anledning att aflägsna sig, i det han sade sig vilja besöka en jernhandlande, hos hvilken han skulle köpa sig en knif och bad Dablström uppgifva hvarest en sådan bodde. Efter erhållet besked härom aflägsnade han sig skyndsamt och mötte på gatan Dahlströms piga på väg från Lyon. Denna prejades genast an, med spörjemål, rörande guldsmedens yttrande om silfret; och sedan pigan, som icke vågade röja sitt uppdrag, endast svarat: Latt allt gått brak, fortsatte Welander sin väg. Dahlström hade efter pigans återkomst genast besökt Lyon, som då tillkännagat att silfverstyckena voro af skedar Och att han vore öfvertygad om dessas oärliga åtkomst i Welanders hand, enär han af vissa små kännetecken trodde att skedarne varit af hans tillverkning. Med anledning häraf beslöto de att genast angifva bändelsen hos polisen. för att sätta den i tillfälle att kunna esterspana och gripa Welander, hvilket också lyckades straxt derefter. . . Welander uppfördes vu till poliskammaren, och insattes i dervarande bäkte. Samma dag tog kommissarien Flygare Welander ur häktet in på kommissariernes kontor, för att der anställa ett sorts prileminär förhör med bonom, vid hvilket tillfälle äfven öfverkonstapel Otterman var närvarande. Welander, dit inkommen, jog sin plats invid dörren som lemnats öppen, och sedan en silfverbit händelsevis fallit från honom under bordet samt Otterman böjt sig ned för att taga upp