Vett och ovett. Det sinnes öfverhufvud ingenting, som menniskor hafva så svärt att skilja emellan, som vett och ovett. Och dock åro de hvarandras motsatts. Man borde dock besinna, att den som fått vett, kan icke vara ovettig,det år honom lika omöjligt, som får den, som icke fått vett, att vara vettig. Vettet kan klandra, kan vara satiriskt, till och med skarpt i yttranden och omdömen, men det blir dock alltid vett. Ovettets kännemärken återigen är sörklenliga tillmålen, begagnande af öknamn, inblandning af förhållanden som icke höra till saken o. s. v. Och det kan i grunden vara lika mycket -ovett (vettlöshet) i beröm, som i klander. vettlöst blir alltid ett beröm, som antingen uttalas Öfver någonting som alldeles icke sörtjenar beröm, eller der det berömmer mera ån som år förtjent. Man klandrar köpmannen, som begagnar falska vigter; men hvarföre icke lika gerna klandra konstdomaren, som våger berömmet och klandret salskt? Der sinnes ju dock en vigtskål sör hvardera. Och hvad har i grunden så väl klander som beröm för vigt, om icke vågbalancen står jemnt? fyll den ena vigtskålen med klander, och låt den andra vara tom — hur går det? jo, den sjunker. Likaså, om man fyller den ena med beröm — åfven den sjunker — berömmet sjunker. Detta vill med andra ord såga: berömmet sjunker i det allmånna omdömet — det har icke vidare något värde. Och i allmånhet år man mera fallen för att berömma ån klandra; man finner det mera beqvåmt, man stöter sig icke derigenom med någon, man vill gerna visa sig vålvillig — och betånker icke under allt detta, att man på så sått blir förrådare emot konsten. Afväger man deremot noga beröm och klander, så hånder det visserligen ganska ofta, att man icke lyckas göra sig förstådd, att den låsande allmånheten låter såtta upp sig af okunniga och okynniga personer att gifva en falsk tydning åt omdömena; dock besinnar man sig i tidens längd — man börjar med att erkänna för sig sjelf att man misstagit sig, om också det kostar på, man er2 känner detsamma för andra — det är det . uni