Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1852, sida 1

ånnu nåstan en gosse, ty han tycktes knappt vara 17 år gammal — närmade sig dem och bad dem visa honom vågen som ledde till det hertigliga palatset. Hans dialekt var sådan som man hår i öfra Italien; han bar en herdes drågt, hans sått att uttrycka sig var kort, hans blick öppen och beslutsam, och hans knif, som han bar i sitt låderbålte, utvisade att han var en bergsbo. Han var af medelmåttig långd, och oaktadt de grofva klåderna såg man, att han var vål våxt, hvilket, i förening med hans friska ansigtsfårg och hans stora, svarta, djerfva och genomtrångande ögon, bildade ett mildt och harmoniskt helt, som på en gång våckte beundran och deltagande. — Ja så! svarade en af dem, hvilka han tilltalat, ni vill se afråttningen! Har du kanske endast derför kommit hit från dina berg, min vackra gosse? — Jag vet icke om hvilken afrättning ni talar, svarade den unga herden allvarsamt: jag kommer visserligen från de primontesiska bergen, men i en helt annan afsigt. Jag önskar tala med en man, som bor i hertig Viscontis palats, och derför ber jag er att visa mig den våg, som leder dit. — Ingenting år lättare att finna i dag ån viscontis palats. Ser du allt det der folket,