St. Boche. Novellette af II. klencke. (Forts. fr. n:o 140.) plötsligt uppstöttes dörren ungesår vid midnatten; brodren Robert intrådde upphetsad och yresigare än någonsin, emedan han hast en tvist i fabriken och derefter mot vanligheten tagit sig en sup brånvin. Han befallte systern att tånda upp ljus, hennes blekhet och oro undföllo honom icke, med häftighet begårde han att få veta orsaken dertill, och i sin förtviflan erkånde Amelie sitt förhållande och sin smärta öfver den ålskades otrohet. Robert afbörde denna passionerade bekånnelse med mörk blick, hans ågon rullade vildt. Amelie ville, i största själsångest öfver broderns föraktlulla blick, kasta sig till hans bröst, för att lugna både sig sjelf och honom, men han stötte henne tillbaka, mumlade en förfår3 förbannelse och störtade ut i nattens mårer. Utan vidare öfverlåggning ilade han till gref