Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1852, sida 1

jag ändtligen erhöll tillåtelse att lemna Neapel. , Sedan reste jag ostörd ett helt år genom nåstan hela Italien, och under reslifvets förströelser hade jag slutligen nåstan glömt mitt åfventyr i Neapel. En gång såg jag på en bal hos grefvinnan Graxriani i Venedig ett fruntimmer i blå klådning svälva förbi mig i en kontradans. Hennes ansigte föreföll mig bekant; jag efterfrågade hennes namn — en sörsigtighet, som en resande under alla omståndigheter bår iakttaga. Man möter så många och vexlande ansigten, att man ganska ofta kommer i fara att tilltala en fullkomligt obekant dåm. Och gå förbi cu I I I annan, i hvars hus man någon gång gastfritt blifvit emottagen. Damen, med hvilken jag dansade, svarade mig: å . — Ack, det år den namnkunniga grefvinnan Lucchensini! — Namnkunniga? hvarför det? frågade Jag: — Det år ett fruntimmer med stor karakter, svarade hon. Akta er ni, att ni icke faller i hennes nåt. Vid femton års ålder hade hon redan avancerat så långt, att hon gifte sig med sin lårare, under det hon vid samma tid lofvade en annan ung man sin hand. I