Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1852, sida 1

sex ärs tid sörstod hon att hålla sitt åktenskap hemligt och bedraga sin förmyndare. Ändtligen låt hon skilja sig vid sin man och gifte sig med en annan, men bår ånnu alltid sin första mans namn. — Hvarför det? sade jag till min dam, var då grefve Lucchensini hennes lårare? — Ja. — Grefve Lucchensini var son af den Lucchensini, hvilken, som ni kanske hört, slutade på schavotten. Hans gods blefvo konfiskerade och sonen nödgades gifva lektioner. — Den stackars grefvinnan år emellertid ursägtlig. sade en annan dam, som åhårt vårt samtäl. Hennes moder var det besynnerliga ste fruntimmer i verlden, och blef genom sin beståndiga sjuklighet ånnu odrägligare: den stackars grefvinnan lefde ånda till modrens död i den djupaste enslighet; de enda personer hon såg voro hennes lårare. Var det då underligt om hon fattade kårlek till den vackraste af dem, och som, under det nåra förhållande hvari låraren står till eleven, förstod att iokttaga en verldsmans under sådana omståndigheter lått förledande sått. Men han ålskade henne verkligt och hon åfven honom. Emedan nu modren aldrig skulle hafva tillåtit en förbindelse med den fattige ynglingen, så var det vål ganska naturligt ätminstone,