Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1852, sida 2

ta sina skor, knäppte ihop händerna, återhåll andedrågten, darrade som om han haft frossan, och vid slutet af drillen sprang utan skor som en ursinnig upp från sin plats, utstötte några interjektioner och applåderade af alla krafter. Under recitativet lugnade han sig, och stållde ganska kallblodigt en mångd frågor till mig: Om man mycket begagnar pels hos oss? om jag egde någon medaljsamling, hvad jag tyckte om frutti di mare? o. 8. v. Men knappt började primadonnan åter en aria, förrån Benevolo åter blef utom sig, aftog återigen sina skor och applåderade. Vid hvarje annat tillfålle skulle denna förvandling högeligen hafva roat mig, den kalla nordbon, hellst då jag på många andra platser mårkte dylika krampaktiga rörelser; men denna gång upptogs jag alltför mycket af mitt besynnerliga sammantråffande med primadonnan. Inom mig stridde önskan att angående henne Stålla några frågor till min nya bekantskap, med fruktan att redan detta vore ett edsbrott. Det förekom mig som om primadonnan hade I igenkånt mig och ovilkorligt riktade sina blickar åt den sidan, der jag satt. Jag vågade knappt se på henne. Domstolsscenen, med den dofva sorgmusiken, erinrade mig så lisligt om mitt åfventyr, att jag knappt förmådde draga anden.