Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1852, sida 1

mån, och hvilka icke kunna fås får penningar. Emellertid går ni båst uti, att icke ännu på en tid visa den för någon. Det skulle nåmnligen göra oss ondt om ert lugn återigen blefve stördt.Emedan jag icke är någon kånnare af antiqviteter, så gaf jag knappast akt på den dyrbara ringen; jag hade tillochmed så nära kasta honom ut genom fönstret — så upprördes jag vid blotta tanken på allt som hade I afseende på mitt äfventyr. Efter någon öfverlåggning lade jag emellertid ringen i mitt rese-etui. Flera dagar tillbragte jag i fullkomlig ensamhet, i afvaktan på ett nytt besök af någon polistjensteman; men ingen kom. Jag vet icke om jag hade gesandtens förord eller mina okända vänskapliga sienders intriger att tacka för att man lemnade mig i fred. Ändtligen fattade jag mod. Tidningarna, som gargonen lemnade mig, talade om en ny sångerska, hvilken hånryckte hela Neapel. Jag beslöt då att begifva mig till San-Carlo. Då jag gick utför trappan, mårkte jag en liten pudrad gubbe i svart frack, kommande från öfversta våningen. I hela hans väsende yttrade sig en sållsam oro; under det han gick