Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1852, sida 2

Jag är en utlänning, mina herrar, fortsor jag. — Det år inte sannt! ropade begge. — Jag kom helt nyss på ångbåten. — Det veta vi. — Jag år officer i ... sk tjenst. — Det veta vi åfven, vi kånna alla edra förhållanden. — Om så år, mina herrar, så begriper jag aldeles inte hvad jag skall hår att göra. Jag har aldrig varit i Italien, och har ingen enda bekant hår. Jag år utlånning, det upprepar jag, mina herrar, och min regering skall alarig tillåta att man ostraffadt förolämpar mig. Mitt besynnerliga sått att uttrycka mig och mitt fråmmande uttal tycktes göra dem förlägna; obeslutsamma betraktade de ån hvarandra, ån det unga fruntimret, som helt lugnt i en lånstol afvaktade slutet af vårt samtal. 2— —— — Visa oss edert pass, sade en af de obekanta. — Nu märkte jag hvilken osörsigtighet jag begått, då jag qvarlemnade mina papper hos vården, utan att förut hafva anmålt mig hos vår gesandt. Der stod jag nu liksom fallen från skyarna, ibland vildt frånmande menniskor, i ett främmande land, okänd af alla mi