Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1852, sida 2

tighet har ni, att begära räkenskap af mig? Men i den stållning jag nu befinner mig, vill jag blott såga er, att alla dessa till utseendet besynnerliga omståndigheter, lått kunna förklaras af otåligheten hos en resande, som från ett aflågset land kommer till Neapel, hvarest han, det tillstår jag, icke våntat ett sådant emottagande. — Ni ljuger! ropade de obekanta. Vi åro inga barn; oss lurar ni icke så lått, det skall ni genast få se. Derpå gick den gamla mannen ur rummet. Några ögonblick förgingo under djup tystnad. Mina hånder voro ännu bundna, och ånnu stod den yngre af de båda obekanta jåmnte mig med blottad dolk. Han iakttog hvarje rörelse af mig. Det var ett pinsamt ögonblick, många olika kånslor sammanpressade mitt bråst. Hade detta tillstånd varat ånnu en stund, så hade jag icke kunnat uthårda, utan skulle oaktadt den stora olikheten i styrka hafva försökt allt för att draga mig ur denna sållsamma belågenhet, om det också kostat mitt lif. (Fortsåttn.) paras adam ; —Å