Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1852, sida 1

en betydlig lösepenning, sedan de likväl sörut skurit nåsa och öron af dem. Vid denna tanke ilade en rysning öfver hela kroppen. Den ide man i Italien fattat om fråmlingars rikedom, och hvartill för det mesta Engelsmånnen och Ryssarne åro skulden, min högst ringa förmögenhet, vissheten att jag icke så lått skulle slippa lås och att måhånda ett ganska bittert åde våntade mig — allt detta trångde sig som fårfårliga bilder på min själ. Emeller id erinrade jag mig likvål, att jag aldrig hårt talas om sådana händelser i Neapel, och fördjupade mig i nya gissningar. Förgåsves sökte jag att genom lyssnande få veta något af mina ledsagare; de iakttogo en djup tystnad. Ändtligen stötte båten mot stranden. Man lyftade upp mig och bar mig några steg; jag hörde en dörr knarra och mårkte att jag bars uppför en trappa. Röster hördes allt nårmare och nårmare; ändtligen slog mig en kraftig hand på bråstet, och en rå, af vrede qvåfd ståmma ropade: -SeeleratoEmellertid låstes mina fötter och man ledde mig ännu ett par steg längre. Då hörde jag en qvinnas ångestrop. I samma ågonblick rycktes bindeln ifrån mina ögon, och jag såg mig vara i ett svartklådt rum; framför mig stod en likaledes svartklådd ung vacker qvin