Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1852, sida 1

—— —— — tydligt penningar på mig och kunde således icke gerna blifva föremål för en rosgirigs uppmårksamhet. Elter någon öfverlåggning med mig sjelf beslöt jag, att pråfva mitt lokalsinne och utan att fråga någon uppsöka mitt lo sis. Sanningen att såga, öaskade jag nästan att icke finna det, för att få tillfålle att tillbringa natten under bar himmel. Knappt hade jag dock tagit några steg, förrån jag bakifrån kände mig gripen af två kraftiga hånder; i samma Ögonblick kastade två andra hånder en duk öfver ansigtet, och knöto så fast till den, att jag ej kunde ropa högt, ån mindre se hvem som tillåt sig ett så groft skåmt emot miIg. Men det gick något långre ån till skåmt, då Jag kånde, att man band mina hånder och sötter och i största hast bar bort mig, Gud vete hvart hån. Allt motstånd var förgåsves. Jag låt mina bårare göra med mig hvad de ville och afvaktade med otålighet utvecklingen af detta besynnerliga åfventyr. Ändtligen stannade de. Jag hörde årslag och kånde attjag befann mig i en båt. Detta lugnade mig något. vore det röfvare-, tånkte jag, så skulle de icke göra så många omståndigheter med mig.Men genast derpå ihågkom jag historier om personer, hvilka hållits fångna af tjufband, som endast gifvit dem friheten mot