Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1852, sida 1

———————————E its;——————— — Si Signore, svarade gondolieren och fattade kraftigt i årorna. Anländ till värdshuset, låt jag gilva mig det första och båsta rummet, afkastade genast min rånsel, lemnade vården mitt pass och skyndade ut med en nordbos hela otålighet, sör att njuta af den Yyppiga italienska natten och den sköna anblick som erbjöds mig. Långe stråfvade jag genom gatorna och kom osörmårkt ånda till Villa reale vid hassstranden. Allt öfverraskade mig och fångslade min uppmärksamhet: husens arkitektur, de ovanliga drågterna och solbrånda ansigtena. Jag lyssnade på fiskrarnes sånger och sagor, intrådde ån i den ena ån i den andra kyrkan. betraktade fönstren — med ett ord, jag roade mig så, som mean lått kan tänka sig att en menniska skall göra, som från det aslägsna norden plötsligt blir försatt öfver hafvet till Tassos poetiska fådernesland. Af idel njutning mårkte jag icke huru tiden försvann, förr ån himlen hastigt mörknade. Då erinrade jag mig att ingen skymning gilves i södern, och att jag såsom fråmling lått kunde gå vilse; någon annan fara fruktade jag icke. De romantiska åfventyrens tid år förbi, åfven i Italien; polisen har aflågsnat de skråckinjagande men poetiska röfrarne. Dessutom bar jag en ingenting mindre ån rik drågt, hade ganska obe