Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1852, sida 1

sitt hjerta; Wilhelmson var lycklig — således icke råtta personen får sorgliga meddelanden; och den ende, åt hvilken Victor kunde förtro sig utan förbehållsamhet, var alltså doktor Bergfors, som åfven fullt ut råttfårdigade det honom visade förtroendet. Den ende, som var sig lik i alla tiders skiften var Victors far, gubben urmakaren. Vigserligen gick det honom till sinnes, då han såg sin son så betryckt, men då han, Som icke kände orsaken, måste tillskrifva detta någon medfödd sjuklighet i lynnet, som genom låkaremedel kunde hjelpas, så hoppades han på framtiden och sin vån doktor Bergfors. som vål, det visste han, skulle bota det onda, om annars någon bot stod till. Hvad Anna betråffar, så, då hon, såsom vanligen fruntimmer, förstod att båttre dölja sina kånslor, oroades han mindre för hennes skull, och som hans husliga lycka i öfrigt ej var störd, så sramssöt hans lif i lugn och stillhet. En dag fick han besök af sin vån, doktor Bergfors. Denne såg mer ån vanligt allvarsam ut, och det var icke svårt att upptåcka, att någonting sårskildt tryckte honom på sinnet. (Fortsåttn.)