h ning från Kusini Tuillerierna, och vi undra i sanning ej derpå. Med egen ersaren— . ; 2 het af Fransmännens lättsinniga hånförelse för ett tomt namn, måste sonen af Ludvig Bonaparte, from och obscur i åminnelse, och mera ryktbar för varaktigheten af sin osåmja i åktenskapet med Hortense Beauharnais, ån för den efemera purpur; som, snarlik en narrkåpa, fyra år betungade hans skuldror, — måste, såga vi, dennes son ogerna se bredvid sig sonen af Eugene Beauharnais, hvars manliga uppförande, redbara karakter, krigaremod och krigiska talanger Fransmånnen högt vårderat, och för hvilken deltagandet våxte i slemnoredd med motgångarna: från den bila, för hvilken, under skråckregeringen, hans ådle faders hufvud föll, till den missledande ärelystnad, som förde Napoleon den Store att slita det band, som förenat honom med den ålskliga Josephine, Eugenes moder; och slutligen det gemensamma, oerhörda fallet af hela den improviserade kejsarslågten från maktens och årans tinnar till privatlifvets obemärkta enslighet. Det kunde hända att närvaron af sonen till den förgudade Kejsarens adoptive son gåfve Frankrikes imperalistiska sympathier en helt annan föreningspunkt än menedaren och usurpatorn den 2 December; och det år ingalunda osannolikt, att just en sådan berdkning söranledt tillåtelsen för hertigen att besöka sin faders och sina förfåders fosterland, som varit det i sekler, innan ånnu Corsica, Bonaparternes stamhåll, lydde under franska våldet. Prins Maximilian har dessutom icke att blygas för hvarken ett Strasburg eller ett Boulogne; och Eugenes och Hortensias söner äro begge lika oskyldiga i slagsåltens fasor. Når tillika vice Konungens af Italien son har fritt samvete och rent rykte, under det mened, medborgerligt blod och proskriptioner belasta sonen af exkonungen, så måste jemförelsen mellan kusinerne bli en triumf för Eugenes son och ett nederlag för Hortensias. Månne detta och dess följder undfallit det planrika Ryska kabinettet? Och månne Sjelfherrskaren skulle förbli obeveklig för återuppråttandet af det kejsardömet, som kossackerne nedtrampade 1814 och 1815, om diademet tillfölle hans egen måg? ... Det år detta vi ha svårt att fårestålla oss; det är detta den får se, som lefyer, . . . så vida ej Fransmånnen, i kraft af rånet den 10 och 2 December, skulle blifvit botade får starren och upphört att blindt lita på de tomma namnens talisman. Detta år medaljens ena sida. Den andra vore, om man i Öster funne sig så belåten med rigtningen, anvåndbarheten, beredvilligheten och hörsamheten hos den Satrap, som redan gör les honneurs i Tuilerierna, att man gerna såge honom bofast der får lifstiden och just derföre ville förse honom med muntliga instruktioner, af förtroligare och ömtåligare art, ån att de kunna uttryckas ens på diplonatisk chiffer. Hvad kan icke mellan fyra ögon en svårfar uppdraga åt sin måg? Och nvad kunna icke sete-a-tete tvänne köttsliga cusiner meddela hvarandra? Europa får no QOOAO--. — —