Article Image
sinom tid erfara, om också aldrig veta, hvad under sådana mellan-fyra-ögon blifvit aftaladt. Mera betydelsesullt ån Grefvens af Chambord bemötande som -Majestät-af de unga Storsurstarne vid sammanträslandet i Vene lig, ja, ån till och med den åldre Bourbonska grenens upptagande i Ryska Hoskalen dern bland regerande hus, vore, om det bekråftade sig, att Petersburgska kabinettet ingenting hade emot, att Franska Republikens President antog kejsartiteln för lifstiden, men deremot vågrade att erkånna dess årftlighet. Det skulle utmårka, att Nicolaus delade sin höge broders och företrädares, Alexanders, äsigt om oldmpligheten af en ärfllig regentmakt. Detta sörtäljde Napoleon på S:t Helena i söljande ordalag: Skulle man någonsin ha trott det, hvarom jag haft att tvista med honom (Alexander): han påstod att år ftligheten var ett missbruk i högsta makten; och jag måste tillbringa mer ån en timma och begagna hela min våltalighet och min logik att bevisa honom, att denna årftlighet utgjorde folkens lugn och lycka. En Romanoff, ättling af ett hus, som genom arf innehaft högsta makten åfver tvånne sekler, förklarar denna ärftlighet vara ett -misshrukr: och det år en Bonaparte, sjelf den ende regenten af sin slågt, som ifrar för detta missbruks bibehållande! Brorsonen, som i kraft uteslutande af sitt ärsda namn, och utan all egen förskyllan el-ler vårdighet, kommit i besittning af Napoleon den Endes vålde, efterapar ofelbart hans förkårlek till den dynastiska åsigten. Men då den store Fången tillade: Om jag dör hår (på S:t Helena), skall Kejsaren af Ryssland bli min sannskyldige arfvinge i Europa; endast jag kunde hålla honom tillbaka med sin syndaslod af Tartarer;, utpekade han åt sina eftertrådare ett mål får politisk och militårisk verksamhet, som vi högligen betvifla, att Frankrikes nu varande statschef, oaktadt sitt Napoleoniska namn och affektationen att i det yttre slafviskt hårma sin kejserlige farbroder, likvål hvarken åger förstånd eller förmåga att ens efterstråfva. RR

8 juni 1852, sida 2

Thumbnail