Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1852, sida 1

tist och en hökare. Alla vårdshuspigor åro aristokrater. Hvad skulle man vålja? Matsedeln upptog sparris, aborre, spickeskinka med åggröra eller spenat, grönsoppa, filmjölk, gödkalfstek med husvudsallad, fogel, kalkon, glackbudding, melon, drufvor! — För att slippa stanna i valet och qvalet, hånsköt man det förra till Victor, som också redan förut, anande att han skulle få ett sådant uppdrag, tagit sina mått och steg för att tillfredsställa allas smak. Felicia, en bevingade Hebe i bindmössa, slög snare ån sprang mellan paviljongen och köket — middagen kom och försvann som en sybaritisk dröm — skålar föreslogos och tömdes med inspiration, och en särskild för UnBern, som dracks i Tokaper. Men den epikureiskt poetiska lyftningen var blott ågonblicklig, och lemnade snart rum för en mera idyllisk, som nårmare öfverensstämde med den omgifvande naturen och åfverhufvud med sållskapets lynne. Man öfverlemnade sig åt denna sinnets ljufva berusning, som kånnes så djupt, derför att den icke år högljudd, som tjusar utan att skaka, som försånker sinnet liksom i en magnetisk såmn. Denna lilla siesta, som förhöjde en lindrig tråtthets alla behag, hvarunder icke ord utan