Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1852, sida 2

hvarken in fidem eller ad mandatum. Att landskamreraren Quensel gjort svårigheter vid att låna sitt namn på kungörelsen vill synas just deraf, att den ej blifvit utlårdad i embetets namn; och i ett sådant motstånd bar han ovilkorligen gjort rått; men råttare hade han gjort, om han sagt: herr landshösdingel jag tecknar icke mitt namn på ett så beskaffadt dokument... Han år ju att betrakta såsom ledamot, och icke blott såsom protokollsförare eller adjutant, och står till landshöfdingen i ungefårligen samma förhållande, som ledamot i ett kollegium till presidenten. Hvart skulle det taga vågen, om presidenten utfårdade på bud och kungörelser utan att fråga hvad de öfriga ledamåterne besluta? Desse tjenade ju då i sjelfva verket till ingenting. Och dock bar erfarenheten visat, att af frågor som förekomma, år det egentligen ledamöterne som begripa någonting — presidenten år mera en dekoration. Så äfven i allmånhet taget med landshåfdingarne; hur skulle de reda sig utan landskamrerare och landssekreterare? Låt dem blott försöka att agera pachar en månad eller par! de skulle nog vara glada att få tillbaka sina informatorer: landskamreraren och landssekreteraren.