Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1852, sida 1

— ——— — —T—— —————— — fängslad af hennes grannes skönbet; men i stället att detta oroade henne, gjorde det henne snarare nöjd. Victor bade ej ännu helsat på sin syster. Men under entre-acten var det hon som helsade på bonom, och passade på ett tillfälle att luta sig öfver barrieren och adressera till honom några ord, eller snarare tecken. Detta var allt ett ögonblicks verk; emellertid var det tillräckligt att i hast göra Victor till dagens hjelte. Han öfverhopades med förfrågningar hvilka de begge damerna voro, lyckönskades att känna dem och bestornmades med böner att rycka bort den hemlighetsslöja, som tycktes omgifva dem. Men han var obeveklig. Han sade sig ej utan serskild tillåtelse ej ens våga helsa på dem eller tala med dem ett ord, det mest grannlaga förhållande bindrade bonom derifrån, och undandrog sig för resten besvarandet af de enträgna frågorna, hvilka naturligtvis blefvo allt enträgnare, ju förbehållsammare ban blef. Verkliga förhållandet var, att han kände alldeles ingenting till den okända sköna damen i logen, så att han i det hela var lika nyfiken sjelf, som alla de andra. Kammarherren Lerchenflycht satt gudbevars på öfra amfitheatern, och underhöll en hemlig ögon-konversation med sin mamsell, som blifvit Dlacerad på andra raden. Denna återigen begagnade de lediga ögonblicken, att underbålla sig med en ung legationssekreterare på amfitheatern, och denne i sin tur försummade icke att säga fleuretter åt sin granne, hennes nåd kammarhberrinnan. Man kunde aldrig önska sig en sullkomligare entente cordiale mellan andra raden och amfitheatern. Men den unge diplomatens uppmärksamhet vände sig äfven snart uteslutande till de begge okända damerna i logen på första raden. Nästan mera än någon an