Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1852, sida 2

— villade med nasisvansarna, som a 100 UuLLöI.mu 101 att bortjaga onda andar. Derpå insunno sig barderna och började losf-junga Åkonungarnas konung, som år vån till drottning Victoria, den måktigaste bland de hvita suveränerne, liksom Guezo år den måktigaste bland de svarta monerkerna. Dessa improvisatörers sånger väckte hos åhörarne ån bifalisleenden, ån krigisk enthusiasm. Man förvånas öfver att i Afrika träffa på sångare, hvilka påminna om medeltidens trubadurer, och hvilka i sina högtrafvade poemer bevara minnet af de vigtigaste håndelserna i landets historia. Guezo håller också liksom medeltidens furstar, en hofnarr. Vi skola nu meddela en håndelse som kan gifva ett begrepp om konungens politik och om de medel, han anvåndt för att förstora sitt lana. Under Gueros broder Adonojahs regering afled konungen i grannriket Jena, och då folket der vågrade att taga toronarfvingen Dekkon till hans eftertrådare, flydde Dekkon till konung Adonajah, som mottog bonom med många årebetygelser, men nekade honom sin armåes hjelp för att sätta honom i besittning af thronen i Jena. Adonajah var en svag konung, Som föredrog fred framför krig. Uppbragt öfver att se Sig berofvad ett så gynsamt tillsälle att göra ett rikt byte, gjorde armen uppror, instangde Adonajah i bans harem och utnämnde Guero till konung. Den nya monarken ställde sig genast i spetsen för arimten ocb marcherade mot Jena, som han med Dekkons bitråde hoppades kunna erösra med lätthet. Men folket i Jena var beredt att mottaga fienden; det hade utnämnt Achardi, en tapper och klok man, till sin antörare, lefvererade trupperne från Dahomey ett slag och anställde ett förfårligt blodbad ibland dem. Ett annat angrepp utföll lika så olyckligt. Detta var en mindre god början för en usurpator; Guezo beslöt således alt genom hst. eröfra det land, som han icke förmått bemåktiga sig med våld, och bad om fred, som han ock erhöll. Båda furstarne lofvade hvarandra en evig vänskap. Till beseglande deraf inbjöd Guezo sin nya bundsförvandt till en fest och sånde tillika gisslan, såsom bevis på sina redliga afsigter. Achardi efterkom inbjudningen, emottogs med största högtidliguet samt ötverhopades med presenter och hedersbetygelser, och då han återvände hem, ledsagades han af Dahomeys bela armåte. Foljande året spelade Guezo återigen samma komedi och utförde sin roll så naturligt, att hvarje misstanke måste utplånas ur hans fiendes själ. Då tredje året kom och Achardi åter blef inbjuden, tånkte han icke en gång på att begåra gisslan, utan förlitade sig så blindt på Guezos vånskap, att han begaf sig till Dahomey med en fredlig karavan af tusen köpmän. Han mottogs på vanligt sålt, men midt under en fest blef han gripen, ofverlemnad till bödlarne och afråttad. Alla de, som ledsagat honom gjordes till slafvar och såldes till slafhandlarne. Följande året eröfrades Jena af Guezo, som hårjade landet, decimerade och skingrade befolkningen. Detta är hufvudhandlingen i Guezos regering; skulle man icke tro sig läsa en krönika från första början af medeltiden? Dels med list, dels med våld har konungen i Dahomey betydligt utvidgat sitt rikes gränser. Dessa stricka sig från Rigerns bifloder i öster, till Volta 1 vester, och Kongbergen i norr. Han har grundat den mäktigaste monarki i det vestliga Afrika; men snart skall han råka i beröring med Ashanterne, och det är omöjligt att förutse följderna af detta sammanträffande. Dessa tvenne folkslag äro lika krigiska och eröfringslystna, och Voltas böljor utgöra enda gränsen emellan dem. Som vi ofvan sagt, lemnar Guezos armtke endast öknar och ruiner efter sig. Eröfringen af nya landsträckor är således icke det, som retar dess begär. Den längtar endast att göra fångar för att sulja dem, och att den mördar alla barn, äldre män och qvinnor, sker endast derför att konungen omöjligen skulle kunna regera den stora landsträcka som är lagd under hans ok. Hittills bar grannfolkens motstånd alltid blifvit besegradt, men i allmänhet utmärka sig just ej eller de afrikanska stammarne genom mod. Guezos makt har slagit alla sinnen med en sådan förskräckelse, att det fordras verkligt hjeltemod att försvara sig mot hans anfall, som det dock icke skulle vara omöjligt att afslå. Dahomeys armce väcker större fruktan, än som tillkommer dess styrka, den lider oupphörligt förluster dem grannsolken med något mera fasthet och uthål-, lighet skulle kunna förvandla till fullständiga nederlag. Ar 1840 beslöto Attapahmerna, då de fing underrättelse om, att Guezo närmade sig, att afslå hans anfall, samt förde sina hustrur och barn i säkerhet hos ett annat vänskapligt sinnadt olk. Men i samma ögonblick fienden började storma, greps största delen af stadens försvarare af en panisk förskräckelse, bortkastade sina vapen och flydde. Endast fyra hundra man qvarstannade på sin post. Dessa få tappre störtade löst på Guezos soldater, bragte de fiendtliga lederna i förvirripg och skulle, såvida icke amazon-korpsen ilat fram och genom ett kraftigt anfall förändrat slagets utseende, haft den äran, att, eburu endast fyra bundra till antalet, slå en regulier armåe af tolf tusen man. Hufvudskålarne af de fiendtliga höfdingar, hvilka dö das på Guezos årliga razzier, fernissas och förvaras omsorgsfullt i stora kärl, dem konungen låtit ställa framför sig den dagen, då han gaf hr Forbes audiens Innehållet af dessa kärl lemnade ämne för bardernas improvisationer. Under festen kommo flera militärer a: båda könen bort till konungen, bedjande honom att föra dem mot staden Abeo Kutah. Uppretad svaradt Guezo: ÅJägarn köper en hund, och, sedan han dresserat honom, tager han honom med sig på jagt, utan at förut säga honom hvilket villebråd han skall drifva Vid sin ankomst till skogen upptäcker han ett villebråd, och den dresserade bunden förföljer det. Kommer han tillbaka utan att medföra bytet, dödar honon honom den uppbragte jägaren och kastar hans krop ut för vargar och roffåglar. Jag är jägaren och J ärer hundarne. Upptyllen J icke mina besallningar, så blifven J straffade. Om jag befallde mitt folk att stick sin hand i elden, skulle det då icke vara dess pligt at lyda? Liren er således att lyda mina befallningar, och när jag förer eder till valplatsen, så glömmen icke at strida såsom de, hvilka väl veta, att om de falla i sångenskap, blifva de mördade och deras lik kastade fö JNA bas —