Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1852, sida 1

När brukspatronen skulle föra bränvinsglaset, som hans fru slagit i åt honom till munnen, darrade han så, att han höll på att sqvalpa ut alltsammans. Darrningen gjorde alla försök att utföra denna manöver omöjliga, så att det slutligen ej kunde gå till på annat vis, än att Bergqvist höll brukspatronen om hufvudet och hans fru förde glaset till hans mun. — Ah! det der tror jag gjorde mig godt, sade brukspatronen och försökte att ta en bit bröd. Men hans band darrade så, att han ej kunde få tag i någon. — Du är fasligt svag, min stackars pappa, sade brukspatronessan; vore det inte bäst, om du ginge och lade dig emellan lakan? — Det der är bara lappri, sade den erfarne Bergqvist; patron behöfver sig en styrkedryck till, och sedan skall han nog få styrsel i lederna. — Menar Bergqvist det? nå, vi vilja försöka. Och de bjelptes åt att tratta i brukspatronen ännu ett glas bränvin. Det slog in, som Bergqvist förutsade; patronen fick nu styrsel på lederna. Nu var Bergqvists närvaro vidare obehöflig, och ban fick gå. Medan brukspatronen åt, läste hans fru upp brefvet, hvars innehåll vann hela hans bifall. — Ack, sade ban, kan det vara möjligt, att min son blifvit så förnuftig? — Det bör inte förekomma dig så otroligt, sade bans fru; man ser ofta exempel på slösare, som ett tu tre vända om och gå till den ytterligheten att bli gnidare. — Ja ja, ja; och jag, min olycksfogel, som gjort tvertom, att gå öfver ifrån att vara god hushållare till den ytterligheten att vara slösarel