Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1852, sida 1

— Det är visserligen beklagligt; men när nu så olyckligt är, så är det dock en lycka i olyckan, att ha en son, som förstår att förvärfva, och som kan bli ett stöd på ålderdomen. Du vill således skicka honom den summan, ban begär? — Jag skicka! jag stackare, som sjelt inte har två styfver! — Åh, nog fins det så mycket i kassakistan. Det är bara femtusen riksdaler banko, han begär. — Femtusen banko! hvad tänker du på? hvar skulle jag taga dem? — I kassakistan, vet jag. Låt mig låna nyckeln, så skall jag visa, att det fins. — Tag, min vän, tag, här är nyckeln. Brukspatronessan gick att lisa upp kassakistan, der omkring hundra tusen banko voro förvarade i kontanter och goda papper. — Hvad! fans der verkligen så mycket? utropade brukspatronen, när han fick se sedlarna. Men så var det också det sista. Om du nu vill göra mig den tjensten och gå och kasta nyckeln Norrström, för numera tjenar den till ingenting. — Jag skall så göra, min gubbe. Nu skickar jag af penningarna, och Jacques sätter genast sin sinansplan i gång. — Hur mycket var det? — Femtusen banko. . — Då kan du skrifva, att han skickar mig en revers på sextusen banko; det blir ändå en ganska god affär för honom. Låt se, fyratio procent på femtusen — det gör tvåtusen banko om året — utom de sex procenten, som gör trehundra — således tvåtusen trehundra banko om året — på det viset bör han ju bli rik,