Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1852, sida 2

som kan vara intressant åfven för andra än stadens innevånare, så meddela vi derur söljande korta utdrag. Det heter nåmligen der: Med såkerhat kan antagas, att stadens solkmängd under de senare 25 åren okats med 30 Z, och man skulle derföre vara frestad att tro, det sattighjonens antal ökats i samma proportion; men vid jemrörelse emellan de fattige åren1827 och 1851 finner man, att antalet af dem som är 1827, på ett eller avnat sått, åtnjöto sattigunderstöd uppgätt till 2,073, deremot de sistlidne ar utgjort endast I, 157. ö Med alseende å skadligheten af barns användande vid fabriker, yitrar direktionen följande: Då för 25 år tillbaka skolbarnens antal var 412, finnes vu blott 243, ett i sauning nedslående soruallande, hvilket icke kan tillskrifvas nägot förbåttradt tilldtand uti den fattigare klassens lefuadsvilkor, utan år en följa deraf att barnen i förtid tagas ur skolan, ganska olta så soart de uppnatt den uti naudtverksoch fabriksordningen stadgade älder af 12 är, och stundom åfven tidigare, för att användas vid fabriker, ett förhållande som direktionen redan flere ar deklagat ; och anse vi äfven följande protokollsutdrag vara af det intresse, att det bör meddelas: Hr domprosten m. m. doktor Thomander gaf tillkänna, att vid af honom anställät förhör med de Domkyrkoförsamlingen tillhörande barn, 210 till antalet, som anmalt sig att nu beredas till sin första nattvardsgåäng, det beklag iga förhållande inhemtats. att 43 obemedlade barn saknade det matt af kunskaper, som skåligen förväntas, samt att ett lika antal, eller 43 barn, åfven obemedlade, icke en gång kunde låsa innantill, ännu mindre ågde någon iusist i skrifkonsten; hemstållanae hr domprosten, med upplysning, att de fleste af nåmnde barn voro anställde vid fabriker och nos bandtverksmåstare, om åtgård a direktionens sida för dibrin gande af nödig kristendomsundervisning åt nåmnde barn, å hvilka, som till stor del i senare aren bitkommit från andra orter, br domprosten ville meddela sullstandig förteckning.Rörande tiggeriet yttrar direktionen: xDe stadens församlingar tillhörande tiggare äro till en del äldre personer, men förnämligast barn. Råtta platsen för de äldre tiggarne voro ardetshuset, om de kunde arbeta, och försörjningshuset, om de voro orkeslösa och bräckliga. Direktionen har åfven, så mycket det inskränkta utrymmet medgifvit, intagit desse på baracken, och når det nya ardetshuset blifver fårulgt skola vål alla äldre tiggare der blifva insatte; men intill dess finnes det för direktionen ej andra medel till dessas försörjning, ån att någon gäng under vintermånaderne genom hushyrans betelande laga så att de åtminstone ej må blifva husville. Det största annalet af staden ullhörige tiggare år barn, hvilka flockvis, i synnerhet om eftermiddagarne, kringstryka gastorne och ingå i busen och bodarne för att tigga; i sanning en sorglig syv, men helt och hållet beroende af allmanheten att, genom ett strängt afvisande af barnen, förekomma, helst som detta ofog ingalunda är af nåden påkalladt. Direktianen kan upplysa, att nåstan alla dessa barn hafva mat dagligen uti sopphusen samt bekomma beklådnad årligen, hvarom åfven de randiga kläderne gifva intyg, så att barnen blott af okynne, nägon gång kanske på uppmaning af soraldrarne, gå omkring och tigga. Så snart skoltimman år slut, begifva de sig ut att betla, i stället att gå hem, och sedan de tiggt ihop några skillingar, uppköpes derföre vanligtvis pepparkakor eller karameller, eller ock användas de på spel med kamraterne. Genom att gifva allmosor till barnen uppammar man, i lyckligare fall ett tiggareslågte, i andra fall möjligtvis brottslingar. Vid omnåmnandet af desse barn får dock direktionen gifva tillkänna, att detta ofog icke utösvas af alla skvibarnen; ty de fleste, i synnerhet bland flickorne, äro ganska flitiga och ordentliga. Man kan med skål fråga, om det år vålsignelserikt att så gifva allmosor, utan att närmare känna de personer, Som emottaga, eller tänka sig såttet hvarpåfallmosorna användas. Och vidare: vill man afskaffa tiggeriet, måste man besluta att aldrig gifva allmosor åt kringstrykande personer, utan hånvisa dem till fattigvården eller poliskammaren. Man skall alltid finna tillfålle att göra godt, och den, som verkligen ömmar för den fattige, han våntar ej till dess han blir ombedd att göra godt, ban uppsöker den nödlidande uti hans torftiga bostad, han skänker icke blott penningen, han skånker sin tid och, hvad som år ån mera välsignelsebringande, sitt deltagande åt den lidande, och på så sått skall han båst uppfylla sin skyldighet såsom menniska och samhällsmedlem. Slutligen förekommer direktionens framstållning till magistraten om upphörande af salu-accisen, hvilken beskattning direktionen med skål tillskrifver de högt uppdrifne lef nadskostnader, som drabba hela samhållet, och hvars verkningar naturligtvis blifva märkbarast för den fattigare klassen. Denna fråga år i och för sig af alltsör mycken vigt, för att icke en — AAAAA ——sinnande, både nödvåndigt och nyttigt, att