Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1852, sida 2

har bon uppfyllt på ett sätt som inger både fasa och afaky. IIon har nemnligen haft det arma barnet, hvilket för sin ålder är ovanligt klent, insvept i vämjeligt orena trasor af ett groft hårtäcke, hvari det utan linne legat hela vintern i närheten af ett fönster, från hvilket det varit utsatt för drag och köld. Dess föda har bestått af surt, groft bröd, stundom upplöst i vatten och stundom i kaffesump, en för ett barn vid denna ålder lika opassande som ohelsosam spis. Af det eljest i otid så beställsamma ryktet fick poliskommisarien Flygare reda på ifrågavarande förhållande. Han tog då, af ren mensklighet, genast barnet från den onaturliga modren och inackorderade det på egen bekostnad hos en i granskapet boende madam. När barnet befriades från trasorna för att iklädas rent linne, befanns hela dess kropp hudlös och sårig, en följd af den grofva beklädnaden och osnyggheten. I stället för att med tacksamhet omfatta detta tillfälle, att få sitt barn väl vårdadt, återtog hustru Andersson detsamma straxt derefter med våld och iklädde det sina gamla trasor; men gedan kommissarien Flygare härom blifvit underrättad förmådde han henne slutligen genom hotelser om laga tilltal för sin omensklighet, att lemna barnet ifrån sig. Det är nu öfver två månader som barnet njutit bättre vård och sundare föda, men ändå kan man icke se något mera upprörande, än denna lilla varelse. Bröstet är helt och bållet insjunket, hyn likblek och hela kroppen i öfrigt så utmerglad, att förvandlingsarbetet till en stor del tycks redan ha börjat. Också har tillkallad läkare förklarat, att barnet är behäftadt med lungsot, hvaraf det innan kort kommer att aflida, och att orsaken till denna sjukdom är svält och vanskötsel. Den grymma modren har ingen annan ursäkt, om någon sådan får finnas, för sitt barbariska handlingssätt, att förebära, än att hon icke kunnat medhinna att sköta 2ne barn på en gång. — Kan detta gälla en gång inför Gud och hennes samvete, vore väl för henne, men derpå tviflas högeligen,