Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1852, sida 1

Nu föll det mig in att hånga florshufvan på dobbskon på hans kåpp, således bakom ryggen på honom, och vi fortsatte vår våg, som om ingenting passerat. Kamraterna kunde emellertid ej hålla sig ifrån att flina, och W. måste snart finna, att det var han, som var föremålet får deras munterhet, ehuru han icke kunde begripa hvad det var som gaf anledningen. Detta gick väl nu ändå an, men som det ånnu var stora dagen, och en mångd menniskor i rörelse, såsom alltid dagarne före jul, Så kunde W:s flagga ej undgå att göra uppseende — alla menniskor som gingo förbi stannade och skrattade — W. vånde sig flera hvarf omkring, allt med hånderna i fickorna och kåppen under armen, men naturligtvis alltefter som han vånde sig, vånde sig också flaggan akter ut, och det der såg så besatt löjligt ut, att man ej kan förtänka dem som skrattade på hans bekostnad. Slutligen, når gatpojkarne började följa med och hurra för flaggkaptenen, tog han kåppen och skulle slå i högen, men då just mårkte han hvad som var orsaken att man skrattade åt honom, och då vånde sig hans vrede emot den som var upphofvet till upptåget, och som det var jag, och hvarken jag eller kamraterna gjorde någon hemlighet deraf, så blef jag helt sonika utmanad — sabel blef vapnet, och jag högg