Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1852, sida 1

lunda mötte hvarandra, stannade de på en gång öfverraskade. Den unge viktuallehandlanden kastade först en blick på sin älskade, derefter en på Anna, som han kunde föreställa sig var upphofvet till detta sammanträffande; derpå nalkades han sin djupt rodnande fästmö och vågade fatta hennes hand, men några ord att säga henno fann han icke, eller förmådde han ej bringa dem öfver sina läppar. Som emedlertid i denna lilla krets ingen var okunnig om det förhållande, som egde rum emellan de unga personerne, så besvärade man dem ej med någon särskild uppmärksamhet, och fann en lycklig anledning att vända denna åt annat båll, då i detsamma en dörr pnades, och de yngsta medlemmarne af urmakarens familj inträdde och stannade nästan häpne, med vidt u pepärrade ögon och munnar, vid åsynen af det granna julbordet med sina många ljus och de välbekanta sexsakerna, hvilka nu voro rekryterade med åtskilliga nya, som naturligtvis bidrogo att väcka nyfikenheten. Doktor Bergfors hade sin innerliga glädje åt att se barnens förvåning — precist densamma i år som året förut och åren derförat igen, men alltid ny. Han, kommissarien Berthelius och Helmer, jemte familjens äldre medlemmar, samlade sig kring bordet, likasom äfven dit drifna af beundran eller nyfikenhet, och lemnade på detta sätt de bägge älskande frihet att vexla några ord och öfvervinna sin första förlägenhet. Derefter blandade man sig med hvarandra, eller spridde sig i de andra rummen, af hvilka dock ej många voro att välja på, ty hela urmakar Pundmarks våning bestod af endast tre sådana. Någonting som aldrig syntes till i urmakar Pundmarks hus mer än en gång om året, och det julaftonen,