bruket, inbjödo hr de Souzas söner henom på en utflygt till en plantage ett par mil ifrån staden. Vid ankomsten dit uppfyldes han af beundran: Skogar af palmer omvexlade med sädesfält, bomullsplantager, vamsrötter och det amerikanaka blodträdet. Dessa fält och skogar, utbredde sig öfver en vågsormig terräng, som var torr på de högre liggande ställena och suktig på de lägre, så att den mest olika vegetation kunde trifvas der. Det är bekant, att Afrikanarne äro utmärkta jorabrukare, Detta visar sig i synnerhet tydligt i Dahomeyv. Akerbruket uppmuntras der på långt när icke. Furstarnes politik gär i detta land ut på att väcka den krigiska instinkten hos sina undersåtare, och, om de än af nödvändighet tåla fredliga sysselsättningar, tillåta de dock icke dessa att gripa alltför mycket omkring sig. Folket i Dahomey får icke vänjas vid et lugnt och stilla lif, emedan i sådant fall slafhandeln, som är den orena, men rika källan till kronans inkomster, skulle blifva drifven med långt mindre ifver. Men icke desto mindre förvånas den resande, då han träffar spår af åkerbruk, öfver den insigt hvarmed det drifvits, och hr Forbes upprepar flera gånger, att landtbrukarne i Dahomey täflar i talang och flit med Chinas. Detta bevisar, att de afrikanska folken, som nu sjunkit så djupt, hvartill Europeernas vinningslystnad till en del är skulden, födas med anlag för civilisationen. Afståndet mellan Whydah och Abomey kan makligen tillryggalåggas på fyra dagar, oaktadt vågen år dålig, ty den leder genom en morasig mark, som under regatiden år otillgänglig och älven under den torra årstiden står så djupt under vatten, att man vadar deri till knäna. Europeerna och de förnåma infödda låta båra sig i ett slags hångmattor, som ofvantill åro försedda med ett utspändt lårftsstycke, som afhåller solstrålarna. Hr Brua måste hyra icke mindre ån tolf bårare för transporten genom denna trakt, och br Forbes tjugosex. Den förre ledsagades dessutom af en militår eskort och en musikkorps. Så stor heder åtnjöt icke den engelska officeren, men efter sitt lands bruk förde ban så mycket saker med sig, att han måste hofva 16 mån och 20 qvinnor för att båra dem. Vågen leder förbi flera byar, bvarest några få hundrade innevånare bo i usla kojor. Dessa byars utseende år Öfver allt det samma. En inhågnad af bambus innesluter en plats af oregelmåssig form, inom hvilken kojorna ligga spridda utan minsta ordning. Kojorna se ut som bikupor och åro försedda med tak af stora, sammansydda palmblad; murarna äro uppförda af ler, blandadt med hackad halm och en lös stenart, som sönderkrossas. Inom dessa kojor söker husfadren skydd mot regnet, samt sofver der åfven stundom, ehuru han vanligtvis föredrager att sofva ute i den starkaste solhetta, midt ibland gödselhögar och stinkonde vattenpölar. I några af de byar, hvilka ligga vid vågen som leder till Abomey, hållas marknader hvarje vecka, i andra finnas kungliga boningar. Uti Alladah finns t. ex. ett palats, der de för otrohet anklagade hustrurna hållas fångslade för lifstiden. De måste arbeta för konungen. Lijsstidsfängelse år för öfrigt det mildaste straff som kan tråffa otrogna hustrur i Dahomey. Når någon af de svarta houris i det kungliga harem gör sig skyldig till åktenskapsbrott, så straffas icke blott hon, utan äfven hennes medbrottsling med döden: De halshuggas. I Bassam, ett grannrike till Dahomey, blir den lyckliga älskaren, som vunnit någon af konungens hustrus kärlek, lefvande begrafven. (Forts.)