i kras, och det gaf till en sådan skråll, att ingen af sållskapet kunde återhålla ett utrop af förskråckelse, och lilla Adonis började stormskälla. Folk, som gingo förbi på gatan och hårt smållen, kommo upp för att höra om något sjelsmord blifvit begånget, och midt under allt detta skrek brukspatronessan, något obetånkt: — Nu tog fan vid hela resonnemangsbotten! Och brukspatronen röt: — Bergqvist! tag och kasta den der attrappen utför trappan. Måns i Brömsekulla — så hette -söskabarnet — skulle göra så vål, han, gubevars, att uppvakta sin herr kusin påjulaftonen med en åkta smålandsost — en gålva, hvars värde brukspatronen borde förstå att uppskatta — men som man ser, förstod han icke detta — åtminstone med vålmeningen, ehuru vål kanske med osten. Emellertid, sedan man åter — och nu för tredje gången — hunnit lugna sig, och skulle taga i besigtning den jerusalemitiska förstörelse, som öfvergått brukspatronen och hans hus, fann man att osten låg ganska trankil midt ibland spillrorna af resonancebotten på den objelpligt förstörda engelska flygeln, och vid åsynen deraf började ånyo funderingar