tz2 —— — Q han på mjölnarens begäran och i flera personers nårvaro, ensam våndt en qvarnsten från dess stålle, till hvilket arbete minst fyra vanliga karlar erfordrats. Oaktadt sin styrka skall Raua vara mycket saktmodig och anspråks— Lä lös. Sjell påstår han, att han ännu fortfar att vexa. Han skulle låta visa sig, såsom en sållsynthet i Petersburg under fastan. Den2 na beråttelse påminner oss om den Små åndss? . . ; ske jätten, hvars våldiga gestalt vi för icke så många år sedan hade att beundra. Hvem erinrar sig icke Jöns Åbrahamsson från Jungfruboda i Skatelåfs socken, vanligast kånd under namn Puttetorpa here? Hvar gång han visade sig på Wexiö torg, omgafs han al en skara af pojkar — -min af nysikenhet och håpnad blickade upp till den jettelika mannen. Om han var så lång som Raua kunna vi ej bestämdt såga, ty när vi sågo honom var han redan temligen till åren och gick mycket lutande; detta oaktadt var han dock ett hufvud högre ån allt folket. Deremot kunna vi tryggt. påstå att hans hånder voro tillochmed mer ån 6 tum breda, ty grofheten af hans extremiteter och alla lemmar . Kd 2 Lä var ännu ovanligare ån hans långd. Ungefär samma kraftprof, som beråttas om Raua, har -puttetorpa here ådagalagt. Så skall han 11: åtskilliga gånger hafva lystat hästar Öfver gårdesgårdar, sjelf hemdragit lass, som hans unga oxar icke orkat med o. s. v. Äfven han var en stilla och saktmodig man, som svårligen kunde retas till vrede; men om han någon gång vid en bullersam marknad eller auktion med sin kraftfulla röst bjöd tystnad, så stillades det vilda folket vanligen genast, e. 2 medan ingen hade lust att göra allt för nära . LJ . bekantskap med de våldiga nåsvar, hvilka kunde gifva ett handtag så kraftigt att blodet utLå trängde genom fingerspetsarne på emottagaren. Dahomey och konung Guezo. Af P. Merruau. (Forts. fr. n:o 108). Slafnandlarne i Whydah äro i allmänhet Brasilianare, Portugiser eller Spaniorer; några få äro Negrer, hvilka göra ganska goda affärer, derigenom att de, liksom Jakobs söner, sälja sina bröder. Ar 1850 var det sex negrer, som riktat sig på denna handel och visat ett hos deras race sällsynt förstånd och en stor verksamhet. Hr de Souza dref slafhandeln på gammaldags vis, hans efterföljare handla på helt annat sätt: de drifva på en gång laglig och olaglig handel; i staden hafva de sitt lager af slafvar och på landet sina plantager. På förra stället inbränna de sina märken på slafvarne, liksom på boskap, på senare stället odla de i allsköns oskuld oljeplantor. Detta är en lycklig förändring, ett stort steg framåt till slafnandelns upphäfvande; det är ett lyckligt omen för Afrika. Whydah, denna stora slafmarknad, än redan nu en mycket vigtig plats för den lagliga handeln. Importen till Frankrike af oljehaltigt frö från Afrika sysselsätter icke mindre än 150 handelsfartyg, och femtonhundra matroser. Man har dessutom skäl att tro, att den lagliga handeln inom kort skall erhålla betydlig utvidgning i Whydah, och det med konung Guezos samtycke. Hr Mvulon berättar, att han engång, vid en spatsertur utanför staden tillika med hr de Souza, gaf sina bärare befallning att stanna på en höjd, för att få bebeundra skönheten af en ofantlig ouppodlad landsträcka, som utbredde sig för hans blickar. Hans följeslagare, som gissade till föremålet för hans betraktelser, utbrast: ,Hvilka rikedomar, hr kapten, kunde icke samlas på denna oerhörda slätt!, — Nå så sälj då, svarade kaptenen, Ånågra tusen slafvar mindre och låt dem arbeta här, så kan ni sjelf blifva den, som samlar dessa rikedomar, och som uppnår äran att vara den första, som förer detta land in på civilisationens väg. Genom uppodlandet-af denna landsträcka skulle ni göra bot för edra synder som slafbandlare, synder, hvilka i så lång tid beröfvat denna jord den arbetskraft, den så vil behöfver. — Hr de Souza log och svarade, att en engelsk kapten redan förut rådt honom att öfvergifva slafhandeln och börja en handel med palmolja, men att han föraktade en sådan handel såsom alltför obetydlig för den ställning han innehade i landet. Den gamla slafhandlaren förmådde icke fatta den betydelse, som den lagliga handeln kan få på Afrikas vestra kust, särdeles då den europeiska industrien tager fast fot på denna förundransvärdt bördiga jord. Efter hr de Souras död har hr Moulons ide börjat gå i verkställighet. Slafhandlarne i Dahomey lägga sig redan nu mycket vinn om odlandet af nyttiga vexter, som de äga i närheten af sina i orange-lundar liggande villor. Då kapten Forbes hyste något tvifvel om, att slafhandlarne i Whydah verkligen vinnlade sig om åker— nn — i kras, och det gaf till en sådan skråll, att ingen af sållskapet kunde återhålla ett utrop af förskråckelse, och lilla Adonis började