som slutligen stannade på brukspatronen, hvilken han betraktade en stund, hvarefter han närmade sig och sade med gråten i halsen: — Å det då verkligen du, Jakob! kom och låt mek kössa dek, hvarvid han gjorde min att omfamna brukspatronen, som syntes i hög grad generad. — Han spelar inte sin rol illa, anmårkte en och annan af sållskapet, men då bonden sörnam att hans ungdomsvän sköt honom ifrån sig, gaf han omfamningen på båten, och sade med ton af beundran: — Körs va du ha blett stinner, Jacob. Det år annat ån når vi dref opp till Stockholm första gången. Som detta tycktes åsyfta någon förolåmpning, så blef bifallet till bondens spel mindre högljudt, och dessutom trodde man sig af brukspatronens förlågna uppsyn kunna sluta, att det ej måtte hänga så rått ihop med-attrappen. — Du har blett stursker nu, Jakob, sade bonden med ton af särad sjelskänsla, men jak är la dett söskabarn, låll, och tillade, då brukspatronen tog honom i armen sör att leda ut honom: var stursker du, men den hår ska du ha i alla fall ätter de å jul. Och dermed dängde han osten i resonanceI botten på flygelfortepianot, så att den gick