Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1852, sida 2

taga de mera anspråkslösa sfirilahvardagsklåderna — detta sistnämnda osta under tillsyn af brukspatronessan sjels, som ville kontrollera att inga husets persedlar händelsevis komme att sölja med. Fram och tillbaka på golfvet, eller råttare sagdt på den dyrbara turkiska mattan, gingo brukspatronen och hans herr måg, inbegripne, som det syntes, i ett lifligt samtal. Brukspatronen, för sina estora och utmårkta sörtjenster om fäderneslandethugnad med Vasa-orden, bar denna med all den distinktion, man kan påråkna af en korpulent person — kammarherren deremot, ännu i saknad af tillfålle att på ett mera glånsande sått utmårka sig, kastade med vedmod en blick på sitt bröst, der vål ånnu ringen stjerna lyste-, annat ån hoppets — men så hade också denna en så mycket lisligare, glans. — Men jag såger ånnu en gång, sade kammarherren, och tryckte sin hand på brukspatronens arm, det år absolument nödvändigt att svärsar skaffar sig en fransysk språkmåstare. Den nya stållning som våntar svårfar kråfver ovilkorligen att man med ledighet kan tala språket — dessutom ser ju svårfar ofta corps diplomatique i sina salonger, och så hemma de herrarne böra vara i teckenspråket, då detta år ett slags chiffre — vål sagdt,