ME VA 1401187T127 DD — skaran dragit bort, ser landet ut, som om det blifvit hemsökt af himlens vrede: Allt år Ode, säden nedtrampad och husen nedbrånda. Snart betåcker landets rika vegetation de stållen, der byarna stålt; der förut de husliga härdarne stodo, Vid hvilka den ömsesidiga kårlekens kånslor, dem Gud icke nekat menniskorna, åfven om de lefva i det mest barbariska tillstånd, dyrkades, der samlas nu vilddjuren. Sådana äro de med slafhandeln förbundna ohyggligheterna. Denna omenskliga handel genomgår tre stadier: Razzian, fångarnas försåljning samt slafvarnas inskeppning och öfvertfert. Ranian ombdesörjes af den afrikanska hösdingen: fångarna köpas oftast af europeiska slafnandlare, hvilka bo på kusten. Konungen i Dahomey år På samma gång slasjägare och associd mad de förnämsta slafhandlarne. I denna harbariska furstes konungarike kan man derför båst Studera den uteslutande afrikanska delen af slafhandeln. Ar 1850 uppdrog den engelska regeringen åt hr Forbes att underhandla med kung Guezo om slafhandelns afskaffande. Åtskilliga gesandter före honom bade icke lyckats i sitt uppdrag. Herr Forbes var lika olycklig, men han har utgifvit en innehållsrik beräuelse om sin resa. Landets seder åro så mårkvårdiga, att, oaktadt boken år skrifven af en sjöofficer, som år mera öfvad i sjömanskonsten än i skrifkonsten, har den dock i England våckt det största interesse. En annan mycket omståndlig och underhållande beskrifning om Dahomeys seder och bruk, hafva vi af den franska resanden, hr Bruö, som i handelsårender besökte landet 1843. . Konungen af Dahomey har två hufvudståder, Abomey, en afrikansk stad, som ligger i det inre af landet, och och Whydah, en europeisk stad, som ligger på kusten. Från Abomey utgå razzierna, i Whydah köpas och såljas slafvarne. I Whydah, såger kapten Maulton i en beråttelse till franska marinministern år 1844, 4förhåller det sig med slafhandlarne, som med börsspekulanterne; det blir mycket svårt att drifva ut dem.s Slafhandeln år ett slags spel, till hvilket slafhandlerne icke blott medföra vinningslystnad, utan åfven passion för sjelfva spelet. Under de senare åren har detta spel blifvit mycket osåkert, ofantliga förluster hafva omvexlat med betydlig vinst; slafkandlarnes aflärer äro således nu så invecklade, att deras uppgörande år omöjligt. De, hvilka en gång börjat denna bedrösliga handel, den de drifva till trots af moralens bud, kunna icke öfvergifva den. I Whydah bo alla de rikaste slafhandlarne på Afrikas vestra kust; der hade också hr de Souza, konungen bland slafhandlarne, sitt palats, sitt harem och sitt oerhörda antal slafvar. Den namnkunnige, nyligen aflidne slafhandlaren var en brasiliansk flykting. Han hade gjort sig skyldig till en politisk förseelse, och, för att undgå fångelse, hade han nödgats fly. I tyratio år dref ban slafhandel i kompani med konungen af Dahomey och förvårfvade sig snart en betydlig förmögenhet. Hr Mauleon, som var hans gäst år 1844, skrifver, att hans societeter voro furstliga och i högsta grad yppiga. Alla möblerna i hans sängkammare voro af massivt silsver. Men den kloka gubben höll denna pragt hemlig; ty han var alltför vål bekant med de afrikanska furstarnes brist på samvetsgranhet, för att utsåtta dem för alltför stark frestelse. Liksom Judarne i medeltiden, liksom många Österlåndningar, i de lånder, som lyda under den muselmanska despotismen, dolde br de Souza sina skatter bakom murarne till ett hus af ruskigt utseende. Hr Forbes beråttar, att Souzarnes (den store slafhandlaren har nåmnligen stiftat en dynasti) palats år en stor, illa uppförd byggnad, som år omgifven af gödselhögar och lemningar af allehanda förruttnade saker. Denna slafhandlares bostad, säger han, hade för mig blifvit skildrad som ett med all upptänklig lyx utstyrdt furstligt palats; ja, om s0por och gödsel utgöra lyx, så år Souzarnes palats ett verkligt paradis. Hr de Souza hade också ansett sig böra vidtaga försigtighetsmått af annat slag. Han fruktade för de sjukdomar, som öfverslodig njutning af bordets nöjen förorsakar i detta klimat; månända fruktade han äfven för gift, som utgör ett af de afrikanska despoternas regeringsmedel. Oaktadt hans bord dignade under mångden af råtter, afvek han dock aldrig! från sin strånga diet. Hans hushåll sköttes af fruntimmer, af hvilka sex, som uteslutande voro fåstade vid hans person, smakade på hvarje rått, innan den framsattes för honom. Detta år för öfrigt en vanlig sed i hela Afrika. På resor hade han sina lifsmedel i lådör, till hvilka han ensam hade nycklarna. Men han visade icke samma måtta i andra hänsseeden; ty denna i kristliga grundsatser uppfostrade gubbe blygdes icke att hålla ett harem af 400 qvinnor. Denna besynnerliga man var, tillfölje ofslafhandelns natur, skulden till många tusen af sina medmenniskors död, och dock visade han i alla sina förhållanden en utomordentlig vålvilja och stort ådelmod. Han behandlade Europeerna med en uppmårksamhet, som röjde icke blott förstånd och takt, utan äfven en sann hjertlighet. Af alla slafhandlarne var han kanske den enda, som aldrig varit vittne till något menniskoosler. Det fordrades mod, att handla så i en sådan stat som Dahomey och i en sådan stållning, som den, hvari hr de Souza befann sig. Efter hans död visade det sig, att han var ruinerad. Endast detta faktum var nog, att stårka franska och engelska regeringens beslut, att fortfarande låta sina örlogsfartyg kryssa vid afrikanska kusten. Genom hr de Souzus ruinerande hafva dessa fartyg bevisat att de göra gagn. Hr de Souzas kreditorer indelades af konungen i Dahomey mycket godtyckligt i två klasser: de, som skulle betalas, och de, som icke skulle betalas, De senare utgöras, märkvärdigt nog, just af både de infödda och fråmmande slafnandlarne. Man kan icke annat ån glådja sig åt detta beslut, ehuru det visst icke varit konungens assigt att fålla modet hos slafhandlarne, hvilka Också ganska lugnt fortsatt sin förra handel. Ester denne slafhandlarnes Alexenders död hafva hans generaler delat hans rike sinsemellan. Sistlidet år var hr Jose Martin Domingo en af de rikaste och lyckligaste bland dem. (Forts.) En obehaalia nåminnelse.