Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1852, sida 2

svårfar, inte sant? — så hemma, såger jag, de båra vara deri, blir dock detta alltid till viss grad ofullståndigt. — Kors ja, nog kan jag tala vid någon gammal pratmakare, som går hit ett par gånger i veckan. Jag har åndå aflärer med en som heter Staub. — Aha, jag vet — ifrån Pommern? Åh nej, han år utrikes ifrån. — Nå ja, Pommern ligger vål utrikes? — Det gör vål så fan heller. Pommern ligger ett stycke på andra sidan Jårva. — Åh det år inte ett sådant Pommern. Det isliga Pommern ligger i Tyskland och Staub är således en Tysk. Det duger inte. — Jaså, duger inte tyskarne då? — Inte till fransyska språkmåstare. Det måste vara en infödd fransos. — Nå då kan vi ju ta den hår munsjör Alexander, som brors små gossar låra sig att dansa för? — Men min nådigaste svårfar, monsiör Alexander är en dansmåstare. — Ja, hvad fan går det? det fins inte många helgon nu för tiden. Kors, men hvad som svärsar behöfver, är en språkmästare och inte en dansmästare. — Det qvittar mig lika, hvad det år för