Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1852, sida 1

— — ———— — Helmer kastade förvånande blickar på victor. — Tackar allra ödmjukast, söta herrn, får pengarne, sade gumman och neg. Det har alltid varit min talan, att herrn skulle göra rått Nu blef artisten riktigt förbluslad och stirrade ömsom på värdinnan, ömsom på Victor. Denne gaf honom en betydelsefull vink, att han borde emottaga gummans tacksägelser. — Visserligen — båsta madam Lind — viljan har inte fattats hos mig, stammade han förlägen. (. — Åhå ja, och inie förmågan heller, gnållde gumman, som redan våndt ryggen till, får att i hukande stållning resa in veden i kakelugnen. Det har jag nog sett di tre ärena, sSom herrn bott hos mig; men gunås, det år sinte alltid det kan vara uppsjö, heller. Imedlertid så skall jag nu kåpa hem lite ved. — Och låsa igen mina klåder, såg, hviskade Victor till artisten, som ytterligare blef förvånad. — Gör som jag såger, sade Victor, lite högra sörlitande sig på, att gumman var lommhörd. En sedel, som han stack i handen på Helmer, utgjorde en båttre förklaring. Artisten