Den lyckliga sjukdomen. Berdttelse af J. M. Rosön. (Forts. fr. n:o 105). — Rå? sade Helmer med en srägande blick. — Åh det år vål inte så farligt. Men nu till hufvudsaken; du glåmmer vål inte, att du lofvat komma till oss i morgon afton? — Ack, kåra bror! svarade artisten misslynt, hur gerna skulle jag icke vilja det? Men jag kan inte. — Hur så? — Jag har inga svarta klåder. — Hvad vill det såga? du har ju en så godt som ny svart klädning? — Ja, men jag har inte den hemma. Begriper du? . — Jag förstår — den år på — — Tyst, tyst! jag hör kårringen kommer. Nu får jag mig vål en skur igen. Artistens vårdinna kom också verkeligen in, men med en stor börda ved på armen och ett ljus.