Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1852, sida 2

— Efter det år så nödvändigt, så får det vål gå då, det med. Men nu tycker jag också det kan vara tillråckligt. — Än vår måg då, kammarherren, skall han bli utan, han då? — Når hans hustru får så mycket, så kan han vara nöjd, tycker jag. De hafva ju godt deraf begge två. — Men käraste min gubbe lilla, inte kan han gå i Amalias sidenklådningar. — Åh, det tycker jag skulle just inte missklå honom. — Jag år rådd du slagit dig på att vara lite elak. Men vet du, hvad han Önskar sig? — Det kan vara mycket, det. — Ja, men i första rummet en zobelpels. — vassera! det kostar släsk, det. — Inte tala om slåsk, min gubbe lilla; det år så obehagliga minnen. Men han år tvungen att ha sig en zobelpels, det vet jag impertinent. Så kan han bestålla sig en hos skråddaren. De ge nog kredit. — På ölvertyg, och arbetslön, ja; men skinnet måste han slåppa till sjelf. — Man brukar annars inte gerna slåppa