— Det skulle visst se ut, det! En Pundmarks son gå och åta på något annat år prima donnan i staen. — Men har jag då någon guldgrufva att ösa ur? Nej, pojken får hålla diet och åta på något annat stålle; jag skickar inte en skilling. Brukspatronessan, som i ifvern glömt att snyfta en stund, satte nu åter till ågonen och skrek. — Jaså, han skall svålta, det stackars barnet, för att lideruga qvinfolk må lefva i öfverflåd? Du år en tiger, ett lejon, Jacob — ja just ett lejon. — Nå men min söta gumma, hur mycket behöfver han då? — Du hår ju det sjelf: minst tusen riksdaler, och det med omgående post. Posten går omkring ett par timmar. Du behåfver ej mera besvår ån att ta upp dem ur plånboken eller kassakistan; brefvet, hvaruti de skola läggas, har jag redan skrifvit och hår år det. (Forts.) A T—— ——