gar; och vården hår på Götha Källare som jag bor, vill ha sin råkning betald, och ett och annat smått, så att jag ovilkorligen behåfver tusen riksdaler med omgående. — Omöjligt! Hvar skola de tagas? Med omgående, för jag har nu gjort hår en mängd bekantskaper; och det skulle just se vackert ut, om en Pundmarks son skulle nödgas inskränka sig— — Hör du det, min gubbe? en Pundmarks son nödgas inskränka sig! — Men fortfar det hår litet till, så nödgas gubben Pundmark sjelf snart bårja inskrånka sig. — Nu kommer din melankoli på dig igen, min söta gubbe! Hur skulle det kunna komma i fråga, att den, som år så ofantligt rik som du, skall behöfva inskränka sig? Dessutom hör du ju, att det inte år genom Jacques eget förvållande, som han nu råkat i förlågenhet; hvad rår han för, att hans morian blir hvit? Han vill ha sin kamfert der nere, det år naturligt: åta ostron och hummer och sådant der, som Götheborgarne lefva af. Gå och spisa hvar dag på Prins Carls inråttning, som han skrifver, det kostar det. — Nå så kan han gå och åta på någon annan inråttning då.