ack jag olyckliga qvinna! ack jag -beklagansvårda qvinna! — Nå nå, nå nå, min gumma lilla, se så, ta inte så illa vid dig! hvad år det, som år på färde? Låt höra, hvad vår son skrifver. Ännu alltjemnt snyftande, flyttade brukspatronessan sin lekamen till fönstret och låste med afbrott ur ett bref, som hon fiskade fram mellan tvenne verldsglober: -Någonting högst fa-fa-fatalt har händt mig. Se-Selim, min betjent som mam-mamma vet, har spe-spelat mig ett försärligt spratt, eller rättare sagdt två, för först och sråmst behagar den slyngeln bli hvit, och jag hade dock köpt honom för svart; men han var bara svårtad, med en saft, som ofta måste strykas på, men som jag icke visste af— — Ett sådant bedrågeri! -Så att når vi varit hår i några dagar, så bleknade han; och mina nya bekantskaper skrattade åt mig, för att min morian blef hvit; och så tog jag och klådde min kåra Selim, det var naturligt; men så tånkte han vål som så, den ena artigheten mot den andra; och så har han begifvit sig af i natt, jag vet inte hvart, och tagit med sig min klocka och mina nipper och min plånbok med sexhundra riksdaler i, så jag har knappast till postpenI