sa näsan af sig, som han skrifver. Se hår skall du få se hans bref. Han skrifver så nått och vackert, så det år just en lust och glådje deråt. — Jag har inte mina glasögon; men kåra min vån — det år så varmt hår inne — om du kanske ville såtta dig der borta vid fönstret, der det år lite ljusare, och låsa upp hans bref. Men det får inte innehålla några ledsamma underråttelser, det såger jag dig förut, ty jag tål inte vid flera knuffar, utan att bli tokig. Alltid tar du så hett vid dig öfver allting — men kan man vål göra för mycket för sitt barn? — Det der låter ungefårligen, som du ånnu en gång ville i min venstra ficka, sade brukspatronen oförsigtigt nog. — För att hitta ett porträtt af någon af dina mamseller, svarade brukspatronessan, som begårligt omfattade tillfället att göra sin man förlågen och sålunda få sin vilja fram. Tror du inte, jag kånde igen henne i Eldorado? tillade hon med en brytning i rösten och sortfor snyftande: ack jag olyckliga qvinna, som skall ha en så låttsinnig man, som förstår stora pengar på låttfårdiga qvinnor, men tillsluter sin plånbok når det gåller att frålsa sitt eget barn!