Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1852, sida 1

fattat en viss aktning, under det Staubs aktier voro i fallande. Visserligen lånde det brukspatronen till något soulagement, att mågen lofvat göra honom till minister; men det var i alla fall ovisst; och han var af det folket, som mera tycka om att ha en fogel i bur ån tio i skogen. Som brukspatron Pundmark förut i sina dar alltid haft medgång, så voro dessa ståtar för hårda, att han icke deraf skulle ha kånning. Han började blifva grubblande — något, som annars ej gerna hånder med så beskaffade naturer — och för första gången uppgick hos honom den tanken, att han ånnu en gång kunde bli fattig, som han var ifrån början. Som han icke var utrustad med Jobs fromhet, så tyckte han det redan var en oförrätt af Försynen, att han blifvit bestulen i Eldorado, att han måst ge ut så mycket Penningar för sonen och mågen, och att han förlorat de femtontusen riksdalerna på baronen; och med förskräckelse såg han, att måttet ånnu icke var rågadt, ty julen återstod med sina ganska dryga depenser. Det var under det han en eftermiddag satt och mediterade öfver denna sin olyckliga belägenhet, som hans kära hålft trådde in. Oaktadt skymningen kunde brukspatronen dock upptäcka ett olycksbådande moln på sin hu