Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1852, sida 1

strus panna; och det ärende, hon hade att föredraga, förekom honom så mycket mera plågsamt, som han synbarligen sjelf var betagen af en oro, hvilken han såkte att dölja. Brukspatronessan sånkte sin digra lekamen på sin herr mans knå — en manöver, som hon aldrig brukade anlita, utan då hon hade några sårdeles kinkiga årenden att föredraga — och brukspatronen måtte pusta, hur mycket han ville, så blef han iake qvitt sin börda. — Nå min lilla gubbe, sade fru Pundmark med sin mest intagande ton, jag skall helsa dig så mycket från vår Jacques. — Hm, hm! jaså, jaså! nå, hur mår den galningen då? har han kommit riktigt fram? — Inte vara så strång, min söta gubbe! gossen år nog bra; men det år som ordspråket såger: ungdom och visdom följas ej åt. — Kan vål vara. Men har han kommit riktigt fram? frågar jag. — Tack söta du, jaha — men bara med den skilnaden, att han frusit näsan af sig. — Nå så kan han uppföra sig som folk, så får han bli hemma, och det går inte någon nåd på honom. Är nåsan borta då? — Bevars Gud för det! du riktigt kan skråmma ihjel mig med en sådan fråga. Men det år vackert nog, att han höll på att fry