Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1852, sida 2

— Nå del kan jag såga! sade han sryntligt, når han fick se de begge flickorna i den förtroliga stållningen; två kusiner som kanske inte sett hvarandra, och redan så förtroliga! Det just fågnar mig, det skall jag såga; jag har alltid tyckt, att j borden kånna hvarandra. — Och det år redan, som vi kånt hvarandra i flere år, sade Sally och slog sin arm om Annas lif. Det år bara hårdt, att vi skola skiljas så hastigt igen; mamma lårer vål redan undra, hvad jag gjort så långe. — Oroa dig inte för det. Och jag tycker, rent ut sagdt, att det inte vore får mycket, om du någon gång helsade på din kusin. — Men herr doktorn vet, att mamma .. . — Du har på en tid kallat mig herr doktor; hur kommer det till? förr i verlden var det ju alltid farbror. — För mamma har sagt, sade Sally och slog ned ögonen, alt i den förnåma verlden brukar man inte såga farbror eller onkel åt någon annan ån den, man år slågt med. — fTrörnäma verlden! Låt vara; men hår åtminstone, mellan oss, åro vi vål inte i den förnåma verlden. Derföre förbehåller jag mig — Och jag lyder mer ån gerna, goda farbror!