Salon. Engelsmän och Fransmän. JÄmnförda med Engelsmännen, säger en törsettare, framstå Fransmännen såsom karakterslösa; hvad som dock brister dem i karakter, ersåttes genom det oöfversåttliga esprit, som icke uttrycker annat ån det på franska öfversatts, på fjårilsvingar svingande förståndet, en doftande andesläkt, som berusar lika hastigt som den försvinner. Hvad som hos Engelsmannen utgår den från karakteren härstammande sjelfkånslan, år hos Fransmannen inbillning, ett barn af esprit frangais. Engelsmannen står så fast i lifvet, sårdeles i fråmmande land och under motgångar, emedan han har hela engelska nationen icke allenast bakom sig utan åfven inom sig; Fransmannen kånner sig deremot som Fransman par ecellence, såsom det renaste och mest fullåndade uttryck af den franska nationalandan. Den engelska national-stoltheten år patriotisk, den franska fåfång. Fransmannen älskar Frankrike framför allt, emedan han år Fransman; Engelsmannen ålskar det gamla England, emedan det år Gamla England. Den engelska sjelfkånslan motsvarar den franska egenkårleken. Frankrike år republikanskt, som fru v. Staöl sade, emedan Frankrike år toute marquise. Der alla fika Ofter åra, får ingen åga något företråde. Frangais, soyez Francais! klingar som trolltoner i franska öron, och om, hvilket knappt kan bestridas, talangen i Frankrike njuter mera åra d. v. 8. utmårkelse, om vckså icke aktning, ån i England, så har detta helt