Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1852, sida 1

kndlligen blef gubben så pass mycket herre öfver sin kånsla, att han kunde framSstamma: — Ha-ha-han har råd—räddat oss. Victor förstod ännu icke riktigt, men såstade en frågande blick på Axel. — Saken år ganska enkel, sade denne slutligen. Jag hade inne en tusen riksdaler, som jag inte visste hvar jag skulle placera. Jag frågade farbror, om han kunde employera dem. Han var i tillfålle dertill. Det blir ett stående lån — mot sex procent — jag år lyckligtvis ifrån detta bekymmer. Victor fattade hastigt Axels hand, utan att såga ett ord, men i hans blickar låstes en outsåglig tacksamhet. , — Du tycker vål, kåra bror Axel, sade gubben Pundmarn, som ändtligen kommit ois söre, att jag burit mig dumt och qvinligt åt; men jag blef så Ofverraskad. Att på en gång bli frålst från en djup olycka, oundviklig som man tror! undra inte på mina tårar — — Båsta farbror! — Men nu måste du åtminstone lofva mig att åta julgråten hos oss. Du år ju ungkarl; således, om du inte har någonting båttre .. men julklappar, begriper du, kunna inte komma i fråga; detta var vål julklapp nog. Axel tackade, förebar angelågna affårer, som