Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1852, sida 2

——————————————————————————— hundra riksdaler — den enda skuld han eger, så vidt jag vet, utom till farbror Jakob. Den är redan gammal; och utan tvifvel kommer han för att päminna derom. — Han skulle således vara i okunnighet om den brydsamma ställning. i hvilkan din far just i detta ögonblick befinner sig? — Tvårtom skulle jag tro, att det kommit till hans kånnedom; han har blifvit uppskråmd — de der affårsmånnen åro sig nu alla lika — han tånker vål som så: håller jag mig inte framme nu, så år det kanske för sent. Man kan i det hela icke undra på denna försigtighet; hvar och en år sig sjelf nårmast hår i verlden. — Vill du, att jag skall försöka imponera på honom? sade Helmer lifligt och reste sig till hålften, liksom för att springa ned och mwota Wilhelmson. — Det tjenar till ingenting, svarade Victor. Har Axel en gång bestämt sig får att utkräfva sin fordran af min far, så går han det; och han har då dertill sina goda skål. Men kanske ämnar han sig aldrig hit; han kan ju ha ärende långre bort. Men Wilhelmson styrde onekligen sina steg direkte till urmakar Pundmarks, der han gick in i portgången, sedan han förut nickat vånligt åt Victor och Helmer, som stodo uppe i