Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1852, sida 2

— — — — — bet skulle jag ha tånkt på förut; men nu år redan det vårsta unnangjordt; och mina åtgöranden äro blott betraktade som en skyldighet. ne vilja endast betrakta de fattiga som sina drängar, voro de ålven i sjelfva verket beroende af dem, såsom fallet var emellan din farbror Jacobs och dig; ty hade icke du tagit itu med saken, så hade kanske skandalen ej vidare stått att reparera. — väl möjligt — till och med sannolikt — men, asbröt sig Victor, som satt vid fönstret och såg utåt gatan — hvem år det, som kommer der? Ser jag icke alltför galet, så år det Axel Wilhelmson. — Ja visst år det han, bekråftade Helmer, som åfven såg ut. Han kommer förmodligen för att helsa på dig. — Åh nej, det tror jag visst inte; det vore åtminstone första gången. Men jag anar anledningen till hans besök; allt ondt skall då hopa sig på en gång. — ÖOndt! det tror jag vål knappast, att något sådant kan vara att befara af Axels besök. — Icke precist ondt, men bekymmersamt år det åtminstone. Du känner inte sörhållandet: min far år tyvårr skyldig honom ett par — Det år sig så likt. De rika slågtingar